A PIECE OF LISA

Ja, igår var jag helt knäckt... Jag var nära att få ett av alla psykiska sammanbrott. Det var väldigt nära. Axeln värkte efter två kartonger plantor. Var beredd och slänga mig ner på marken och titta på mot himlen och skrika WHY!?? Men jag samlade mig och började bära ut kartonger på hygget. Trodde att det skulle bli skönt men.. Tänk så fel jag hade. Detta är jag glad att jag överlevde. Jag och Lovisa blev helt knäckta, vi förlorade förståndet. Vi går och bär kartonger och jag hör Lovisa säga för sig själv: Jag önskar att jag hade världens grej! Jaha tänkte jag och väntade på vad hon skulle säga mer... men hon sa inget mer. Men detta var bara början...

Vi satte oss på en sten. Vi suckade och i en suck sa jag drömmande: Jag önskar att Skalman fanns... Lovisa instämde lika drömmande: Jag med... Men fick hon panik och utbrast: Åh nej! Jag måste hinna sätta min sista potatis!

Jaa.. jag vet inte vad skogen gör med våra arma hjärnor...